I keramikmuséet KWUM visar vinterutställningen konstverk och skulpturer av Irma Weckman, Kim Simonsson och Tapio Yli-Viikari.

IRMA WECKMAN – KONKRET

Irma Weckman växte upp i en lantlig omgivning i Nurmijärvi. De plogade leriga fårorna glänste blåa och lockade redan då till att försöka forma leran. En gnista av keramiken stannade kvar som hobby när den unga damen började studera pedagogik och sociologi och arbetade som socialvårdare vid Helsingfors Universitets Centralsjukhus. Konstindustriella högskolan stod slutligen i tur och dess avdelning för keramikkonst för den vuxenstuderande år 1979.

”Jag studerade under ledning av Kyllikki Salmenhaara under hennes sista arbetsår. Hon förnyade undervisningen i keramik-konst”. Sitt lärdomsprov gjorde Irma Weckman med oxblodsglasyrer. Glasyrens nyckfullhet och anspråksfullhet gör den så fascinerande. Den reducerande bränningsmetoden gör att kopparns gröna färg blir röd. De resultat som hon uppnått har hon använt i bruksföremål och i sina unika keramik-konstverk under hela sin arbetskarriär.

Förutom bränning med eld är också jord och sten hela tiden närvarande i keramikerns arbete. De resultat som hon uppnått har hon använt sig av under hela sin arbetskarriär i bruksföremål och unika keramikföremål. Sten faller sönder och blir till lera. Vi går på lerjord och av samma material gör vi bruksföremål. Irma Weckman har likvärdigt använt olika material från stengods till rödlera och kombinationer av olika tekniker. Arbetet utgår ofta från naturens former såsom exotiska frukter. De kom emot henne speciellt under en skolningsresa till Karibien. Av olika bränningstekniker gillar hon mest svartrökning i en jordgrop.

Hon grundade i Helsingfors Kabelfabrik keramikcentrum Septaria, som hon ledde 1990–2005. Galleriets första utställning fick sitt namn av arbetandet på nätterna. Lavoro nero syftade också på möjligheten till svartrökning.

Lerans väsen har hon undersökt i bräckliga, delvis trasiga föremål. Via dem har alltings förgänglighet åskådliggjorts. Utgående från det ekologiska skapades gravurnan som vittrar sönder. Dem har hon gjort på beställning men även använt som element i speciella konstverk.

De mångsidiga erfarenheterna av konstnärligt arbete har lett Irma Weckman att delta i tiotals utställningar i Finland och utomlands.
Vid sidan av det konstnärliga arbetet har hon varit sysselsatt med undervisning i keramikkonst. Det egna skapande arbetet har varit av främsta vikt och en ovillkorlig förutsättning för undervisningsarbetet.

KIM SIMONSSON – EN HANTVERKARES GEN

Kim Simonsson är en finlandssvensk skulptör, som bor och arbetar i Fiskars bruk. Han har arbetat med keramik redan i över 20 år och har genom sina alster påverkat vårt sätt att möta ett uråldrigt material. I Simonssons alsters värld är det barnen och djuren som har huvudrollen. Sina tidiga verk byggde Simonsson först upp med kompakt lera kring en järnställning och därefter följde framställningen av en gipsform. Det slutliga konstverket pressade han i den torra och slipade gipsformen. Skulpturen kunde ännu finslipas före bränningarna och glasyrerna. På så vis skapades konstverket som är utställt i KWUM, Flickan som hoppar i en vattenpöl.

Simonsson tänker att han har ärvt en hantverkares gen. Hantverkarstilen framträder ytterligare i de gröna mossfigurerna, som har blivit internationellt uppskattade. Han bearbetar leran med fingrarna till önskad form. Av dessa blir det ofta barn, som bär med sig upphittade objekt. I föremålen kombineras ändå gammalt hantverk med maskinell teknik. Den mossliknande ytan har åstadkommits med neon gul nylonfiber, som har placerats elektrostatiskt på det svartmålade keramik-konstverkets yta. Kanske intresset för att föra samman olika tekniker föddes när Simonsson studerade vid

Konstindustriella högskolan, numera Aalto-universitetet. Under år 2022 har man upprepade gånger kunnat bekanta sig med Simonssons konstverk i Frankrike. Simonsson deltog i Lille3000 Utopi-festivalen i Lille 11.5. -2.10.2022 där man gjorde 4,5 meter höga förstoringar av hans tio mossfigurer i samarbete med Atelier St Roch. Dessa jättar önskade cirka 2 miljoner deltagare välkomna till festivalen på Rue Faidherbe -huvudgatan. Som bäst har Simonsson en privat utställning i Galerie Nec i Paris och nästan 30 skulpturer på biennalen för nutida konst i Lyon.

Man kan bekanta sig mera ingående med mossfolkets berättelser i Tales of the Moss- people-boken som utkommit under hösten 2022.

TAPIO YLI-VIIKARI – PÅ FRI FOT

Keramik var inte det primära valet för den nya studeranden vid Konstindustriella högskolan år 1970, Tapio Yli-Viikari. Mångsysslaren var mera intresserad av teater, i scensättning, arkitektur och design. “Keramikens formspråk förstärktes under ledning av professor Kyllikki Salmenhaara. Hon var en försvarare av den bortglömda leran.” Kurskamraterna var ungefär lika många kvinnor och män. Under en studieresa till Europa fascinerades han av Pablo Picassos keramikalster. Efter det var det onödigt att påstå för honom, att keramik skulle vara enbart för kvinnor. Efter sin slutexamen arbetade han på Arabias fabrik som produktplanerare 1976-78 och som direktör 1979-1986 för konstavdelningen. Efter det var han professsor för keramik- och glaskonst i Konstindustriella Högskolan till 2017. Han har haft tiotals egna utställningar, i öster i Japan och i väster i Kalifornien och på många platser däremellan. Han berättar hellre hur han har ordnat och byggt upp utställningar för andra.

På så vis har det blivit över hundra utställningar. Hans egna initiativ har varit att forska i keramikens historia och mästarnas arbetsmiljöer. Det har varit det väsentliga för koncentrationen på de egna arbetena.

Asien står honom nära. “Japan 1976 var en vändpunkt och sedan Korea. Den japanska keramikens rötter är via Korea i Kina. Man bör alltid gräva fram den ursprungliga källan. I processen hittar man alltid något nytt och överraskande. Det har Kina betytt för mig.”

Asien syns i Irtiottoja-/ På fri fot -utställningens arbeten, i de enkla, finstämda formerna, i spiralen som får vattnet i rörelse, i kombinationen av porslin och koboltmålningar. I tuschmålningarna med naturmotiv, i vilka penseldragen öppnar en hel värld av kinesiska skrivtecken.

Han har kommit fram till den kinesiska keramikens ursprungskällor under flere resor och när han arbetade och vistades i Kina 1995 och senast 2019. Nästa resa planeras.