Det nuvarande byggnadsbeståndet på Fiskars bruk har uppstått under loppet av fyra sekler. Bruket byggdes i en dal invid Fiskars å, som flyter från Degersjön ända till Pojoviken. Den övre forsen i ån ligger alldeles i närheten av sjön. Nedströms, circa en kilometer därifrån, finns två andra forsar. Vid forsarna, på det s.k. Övre och Nedre bruket, har sedan 1600-talet byggts anläggningar för förädling av järn och koppar.

Utan vattenkraft och masugnar skulle det inte finnas någon industriell järnproduktion. De äldsta blästersungnarna var nergrävda i sluttningar där luftveäxlingen kunde ske genom naturligt drag. Redan under medeltiden kom bruken till Norden och ersatte de små blästersungnarna. Man försökte inte längre ta upp malm från egna sjöar, eftersom det lönade sig att importera den längre ifrån. Finland hade fördelen att ha både vattenkraft, skogar och några lämpliga hamnar. Vattenkraften gjorde det möjligt att övergå till allt kraftigare bälgar och allt tyngre hammare i allt större masungnar och ässjor. Järnframställningen flyttade från skogarna till älv- och åstränderna.

Fiskars bruk grundades av en Holldändare. Holländaren Peter Thorwöste flyttade i början av 1600-talet till Åbo, där han Verkade som ombud för en storköpmann . Thorwöste som var en drfitig affärsman, blev snabbt förmögen. Ägaren till Antskog bruk, Jakob Wolle, blev tvungen att låna pengar av honom för att bygga ut sitt bruk. När Wolle inte kunde betala tillbaka sin skuld övergick bruket i Thorwöstes ägo. År 1647 fick Thorwöste full äganderätt till bruket. Året 1649 fick han tillstånd att anlägga en masugn och en stångjärnshammare i Fiskars bruk, och så fick bruket sin början.

Malmen till Fiskars kom från Stockholms skärgård. I järngruvorna gick malmbrytningen till så, att man först tände på stockar som radats upp längs bergsväggen. Den upphettade stenen kyldes ner med kallt vatten och bröts med spett och hackor. Malmen togs upp ur gruvschakten antingen för hand eller med hjälp av oxdragna lyftanordningar, och levererades sedan till broken i stora klumpar.

Fiskars bruk tog sin järnmalm främst från Utögruvan I Stockholms yttre skärgård. Utö var en av Sveriges äldsta järngruvor. Den finns bl.a omnämnd i Gustav Vasas jordebok av år 1599. Från Utö fraktades malmen med egna eller hyrda skutor – bl.a stora pråmar – till Skuru hamn i Finaland och därifrån på mindre pråmar längs Fiskars å till bruket.

I Fiskars å finns tre forsar. På den nedre forsens östra strand låg brukets krosshammare, dit malmklumparna först forslades för att krossa under de tunga hamrarna som drevs av vattenhjul. På Fiskars krossades malmen tidvis även för handkraft, för under de torra perioderna räckte vattenkraften inte till för att driva krosshammaren.

På den andra åstranden, mittemot krosshammaren, låg Fiskars masugn, dit den sönderdelade malmen forslades. Utom malm behövdes kalksten och träkol för masugnsdriften. Träkolet främställdes i milor. Kolningen  skedde vanligen nära bruket, eftersom det var bekvämt att flotta veden nedför ån.

Av stångjärnet tillverkades på Fiskars spik, tråd, knivar, hackor och järnbeslagna hjul. Brukets produktion omfattade också av gjutgods, t.ex. grytor och stekpannor.

De färdiga produkterna från Fiskars transporterades sjövägen via Skuru hamn antingen till Stockholm eller till trakterna söder om Finska viken. En del av fartygen tillhörde bruket, en del var hyrda. I övrigt var det holländarna som på 1600-talet behärskade sjöfarten på Östersjön.

Framställning av järn krävde yrkeskunniga arbetare. Thorwöste fick på 1640-talet lov att värva specialutbildad arbetskraft från Sverige, Tyskland och Nederländerna. Ett antal smeder med tyskt ursprung samt några valloner flyttade till Fiskars. Pojo socken tillhandahöll ytterligare arbetskraft.

Fiskars bruks historia är en viktig del av Finlands industrialisering och speglar den internationella handel samt arbetskraftens betydelse som formade det moderna samhället. Än idag lever arvet vidare i Fiskars, som nu är känt som ett centrum för hantverk, konst och design. Genom århundraden av förändring har Fiskars bruk förvandlats från en industriell knutpunkt till en plats där kultur och kreativitet flödar, och där historiens vingslag fortfarande kan kännas i varje hörn av byn.

Källa:

Fiskars 1649, 365 år Finsk industrihistoria

Jubileumsutställning framme i Klocktornsbyggnaden året ut.

Öppet dagligen kl. 11-16